...en resa i motsrävighetens tecken...

Hmm, detta blir nog ett långt inlägg. Jag och min käre make har tillsammans med lilla dottern varit i huvudstaden på bröllop! Fantastisk kväll i Riddarhuset som endast solkades lite av att lilla Lorp inte var ett dugg imponerad av antalet gäster och ljudnivån, utan gjorde sitt bästa att överrösta dem alla genom att leka panisk mistlur. Vi löste problemet med att alternera intagandet av mat, så att allt umgänge och födointag skedde i skift där den ene vallade dotter i tomma salar och den andre umgicks, åt och hade trevligt. Naturligtvis glömde vi bort varandra ett par gånger. Hemfärd skedde för Livias skull vid tolv då vi tog en taxi hem genom ösregnet.

Detta var alltså igår. Idag var vi ute hos min käre bror med familj på Lidingö och åt en lunch som bestod av en otroligt god sallad som mycket troligt kommer dyka upp i min matblogg så småningom. Vi hann tyvärr inte vara där så länge eftersom vi hade ett tåg att passa, men ett par timmar hann vi ses i alla fall. Sedan började...


...den långa resan hem

Min bror var gullig nog och skjutsade oss  hela vägen till Skeppargatan på Östermalm där vi huserade. Tack vare detta fick vi lite extra tid så jag hann ge loppan mat innan vi stack. Vi samlade ihop oss själva samt våra saker och gick ner till porten bara för att upptäcka att skyarna hade öppnat sig. På med regnskydd på barnvagnen och iväg i stora kliv till T-banan på Karlaplan.

Där hittade vi ingen hiss, så vi gick in på köpcentrumet Fältöversten och letade där, men ingen hiss uppenbarade sig där heller, så det var bara att kånka ner våra två stora bagar plus två påsar samt barnvagn innehållandes liten Lorp ner för trapporna. När vi väl hade köpt biljetter hade vi troligen precis missat ett tåg, för det var åtta minuter tills nästa skulle gå till T-centralen där vi skulle ta vårt tåg. Detta innebar en viss stress i min mage eftersom det skulle innebära att vi hade tio minuter på oss när vi kom till T-centralen att hitta en hiss som tog oss upp till långa gången, knalla ner för den och sedan hitta rätt perrong och kliva på tåget med barnvagn (som vi var tvungna att ta av hjulen på för att få ombord den på tåget). Borde funka, men bara om inget gick snett. Med det var en sådan dag idag.

När vi kom fram till T-centralen var det tjockt med folk och rätt svårframkomligt med alla våra grejer, men vi tog oss fram till hissen, som såklart hade en stor fin röd lapp som glatt förkunnade att hissen var trasig. Så då var det bara att göra samma manöver som tidigare, fast i en längre trappa denna gång. En tredjedels väg uppför trappen medan vi bar på lillan i vagnen ramlade en påse som legat under vagnen ut, och ett litet hav av barnleksaker föll ut i trappen.

Det är lite svårt att plocka upp saker när man har händerna fulla av barnvagn, så jag hann nog få lite stirrig blick i mitt tidspressade tillstånd innan två personer magiskt uppenbarade sig, där den ena hjälpte till att plocka sakerna i påsen och den andra hjälpte till med vagnen. Och detta i Stockholm, där folk inte brukar vara direkt snabba på att hjälpa främlingar. Mycket uppskattat.

Väl uppe försökte vi ta igen vår förlorade tid genom att pinna på ännu snabbare. Vilket var lättare sagt än gjort genom folkhavet.

Vi kom i alla fall fram till perrongen med fem minuter i godo, och när vi skulle ta hissen stod det en tjej därinne med en jättelik resväska, så jag sa till Ricki att ta trappen så skulle jag ta hissen med barnvagnen. Bökade stressat och galet klumpigt in vagnen och försökte åka upp med den. Vilket hissen tydligen tyckte var en urusel idé, för den rörde sig minsann inte ur fläcken. Både jag och tjejen med megaväskan fick något vilt i blicken när vi insåg att även denna hiss var trasig. Så ut ur den förbannade pissluktande hissen och fram med telefonen för att ringa Ricki så han kunde hjälpa mig upp med vagnen. Tre minuter till avgång. Ringer Ricki, då dör telefonen!! Trots att den nästan är fulladdad! Försöker ropa men han hör mig inte. Stress.

Då förbarmar sig den hjältemodiga tjejen med megaväskan, och kånkar först upp sin väska, och hjälper mig sedan med vagnen upp för halva trappen. och sedan dyker Ricki upp (tack tack tack snälla tjej med megaväska). Kommer upp på perrongen regnblöt som en dränkt råtta, svettig och adrenalinstinn som aldrig förr, bara för att konstatera att tåget är 20 minuter försenat. Gah!

Eftersom tåget är sent blir det lite hetsigt när alla ska på samtidigt och sådär, men inget anmärkningsvärt. Lilla Lorp var rätt gnällig hela resan ner, men annars gick resten av tågturen utan missöden.

Vi rullar in i Malmö vid elva på kvällen mitt under Malmöfestivalen, så det är fullt med folk. Men inga problem att köpa biljett och hitta ett tåg till Hyllie dit vi skulle för att hämta vår bil på Rickis jobb-parkering. Vi åkte dessutom med ett av de nya tågen och jag blev verkligen otroligt impad! Mycket snyggt!

När vi är framme vid Hylle promenerar vi en tio minuten en kvart eller så för att komma fram till Rickis jobb där bilden står och väntar på oss. Byggnaden är inhägnad och man tar sig in genom en väldig metallgrind som öppnas med passerkort samt kod. Men Ricki har glömt koden.

...

Efter att ha slagit in samma kod varje dag i två år, lyckas han glömma bort den just precis den dag vi råkar stå där med en himla massa packning, en trött gnällig bebis med bajsfylld blöja (och inget att byta till eftersom hennes mamma är en klant), trötta och resdammiga efter närmare sex timmar på tåg, strax innan tolv på natten, mitt ute i ingenstans och har vår bil femtio meter bort men kommer inte åt den eftersom min älskade make fått totalt hjärnsläpp.

Så han prövar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen, men då lyser det ilsket rött 3x fel kod! vilket vi trodde innebar att det inte gick fler gånger så jag börjar muttra ganska ivrigt. Dock går det att pröva igen efter en liten stund. Så nytt försök på nytt försök i all oändlighet (med olika kombinationer såklart).

Efter en kvart eller så breder jag ut en filt på gräset och sätter mig ner och lutar mig mot staketet för att amma loppan som blivit väldigt missnöjd med tillvaron. Det måste verkligen ha sett helt vansinnigt ut alltihopa. Jag tror dessutom att grinden är kameraövervakad, så någon lär klia sig i huvudet om de ser övervakningsfilmen. Klockan var då kvart över tolv, men jag hade luskat ut att det gick en buss från Hyllie station klockan ett, så gick allt åt skogen kunde vi gå tillbaka och ta den till Trelleborg, för att sedan ta en tjugofem minuters promenix hem genom Trellehulla, vilket vi alla såg omåttligt mycket fram emot med all tung packning!

Jag fick Ricki att spatsera omkring och försöka tänka på annat för att se om koden skulle ploppa upp i huvudet, vi försökte skriva upp alla misslyckade försök, jag försökte få honom att bara slå koden utan att tänka, men fel fel fel fel. Han morrade, jag kånkade bebis och peppade.

Vid halv ett någon gång sade jag till honom att strunta i det och berätta för mig om sitt första minne istället. Då berättade han om en händelse jag redan kände till. Jag frågade istället efter nästa minnesbild, och då drog han sig till minnes hur han hade bajsat genom blöjan och en rund liten bajsboll hade trillat ner längs benet och rullat iväg från hans byxben. En diskussion uppstod om huruvida han verkligen kom ihåg något från blöjåldern, och om han verkligen haft blöja på sig vid tillfället eller ej. Jag avbröt det hela genom att säga till honom att snabbt slå koden, vilket han gjorde. Grönt! Halleluja!

Vi konstaterade att jag är ett geni (höhö) och väntade på att grinden skulle öppnas. En saftblandare blinkade glatt, och grinden surrade, men ingenting! En halvtimmes kamp för att komma på den förbannade koden och så vägrar grindhelvetet öppna sig!! Vi prövade med rätt kod igen, samma resultat. Happ!

Alldeles på insidan av grinden fanns den andra kodmackapären, så vi tänkte att det kanske funkar om man testar inifrån istället. Detta innebar att man fick sträcka sig in genom gallret och först flasha passerkortet för att sedan slå koden genom att bara känna sig fram på knapparna eftersom man inte kunde se dem från det hållet. Jag blev lite nervös, eftersom det fanns en viss risk att skada sig ordentligt om grinden började öppna sig utan att man hunnit dra tillbaka armen om grinden rörde sig åt höger. Men Ricki lugnade mig med att den rörde sig åt vänster, och garanterade att han var säker på sin sak. Eftersom det var lite svårt att både flasha kortet och trycka på knapparna fick jag hantera bebis och kort medans Ricki slog koden. Efter femte försöket lyckades han få in rätt kod. Vi väntade andakstsfullt, men näpp.

Ricki utbrast frustrerat att det var väl ända själva fan att vi kommit så långt bara för att upptäcka att grinden inte funkade som den skulle. Efter han sagt detta drog han först frustrerat i grinden åt det håll han sagt att den skulle öppna sig. Sedan drog han den åt armbrytarhållet, och jepp..Då glider eländet upp! Så vi kunde knuffa upp den manuellt. Mycket underligt men samtidigt väldigt underbart!

Maken kutade in och hämtade bilen fort som tusan innan något annat elände inträffade, och jag drog igen grinden. Sedan testade Ricki att öppna den för hand när inte det var grönt ljus så att säga, och den gick att öppna då med! Så den hade gått att öppna hela tiden! Argh!!!

Nu när jag skriver detta och betänker att det lyste lampor inne på kontoret börjar jag ju fundera på anledningen till detta. Då tänkte vi att den bara var trasig, men tänk om det var inbrott? Måste tala med maken om det imorgon!

Vi kunde i alla fall tuffa hem med bilen till Trelleborg, byta blöja på dotter samt lägga henne, och hittade dessutom ett utbetalningskort på 1500 under brevlådan, vilket är extremt välkommet!

Slutet gott allting gott. Nu är klockan 4.10 och jag skall äntligen krypa i säng och sova. Jag ber om ursäkt ifall min berättelse varit långrandig. Tro mig, det var den för oss också!

Godnatt!

P.S Jag beklagar att min kommatering och meningsbyggnad är en katastrof (för att inte tala om stycke-indelningen) men jag ser dubbelt av trötthet så skyller på det!